Vår hund, älskade Kalle har avlivats och finns inte längre hos oss. Jag kan inte sluta gråta när jag tänker på att aldrig mer få se honom, mötas av hans små skall eller se glädjen i hans ögon då han fick simma i nån sjö. Det är tomt och trist och känns som att inget spelar någon roll.
Han var iofs rätt gammal, tappade all päls, både såg och hörde illa, han hade problem med lederna och gick på medecin mot värken. Men han var alltid glad, lugn och snäll. Att sitta i soffan utan hans huvud i knäet eller att inte få en kärvänlig slick på kinden känns för svårt att förstå. Han var ju alltid där. Nu springer han omkring frisk och pigg på gröna ängar, simmar i stora sjöar och får jaga fågel hur mycket han vill. Han är tillsammans med Ymer och har det underbart. Men varför är jag så ledsen när han har det så bra?
Jag sorgeäter choklad men det fyller inte tomrummet.
/B4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar