För 6 år sedan dog min hund.
Ymer.
För de som inte är eller har varit hund/djurägare så är det väldigt svårt att förstå hur man kan sörja så mycket över ett djur. Men för mig är det som att ens bästa vän har försvunnit.
Den här boken var underbar på alla sätt, författaren beskrev sin hund och jag kände igen mig, i allt. Min lilla vovve, för övrigt en 35 kg tung stor svart hanne, var en busig rackare. Han stal saker hela tiden och sprang runt så man var tvungen att jaga honom, svansen stod rakt upp i vädret och de bruna ögonen tittade på en med en pillemarisk min. Han var aktiv, alert, stor och stark. Rymde hela tiden genom att krypa under staketet. Han han ville ingen någonsin nåt ont, men det visste inte de stackare som mötte ett stort svart monster som i full karriär kom springande.
Han var enormt lat och kräsen. Detta kunde reta gallfeber på pappas hund, Kalle. Kalle älskar mat och varje gång det var dax för mat sprang han runt i huset, letade reda på den sovande bjässen och fick mota honom till matskålarna. Regeln sa att ingen hund får mat förän båda är i köket. Kalle gnydde, puffade och sprang med en yrvaken och seg Ymer i släptåg. Väl framme vid matskålen vägrade Ymer ens smaka om inte det fanns något gott bland de torra hundkulorna. Han nosade på skålen och gick där ifrån, tittade upp mot diskbänken och väntade på att mamma skulle släppa ner en köttbulle, sås eller godis, i minsta fall en klick fil. Och när han såg att det var nåt mer på maten åt han med god aptit. men han glufsade aldrig i sig utan åt en kula i taget.
Han var också morgontrött. Tyckte inte om att måsta stiga upp innan 8 för att gå en runda. Ville hellre ligga och dra sig. Många gånger satte jag på honom kopplet och fick med stor möda släpa honom ut för att pinka. På kvällarna smög han ofta iväg innan någon hunnit lägga sig. Hoppade upp i föräldrarnas säng och låtsades sova. När de ville ha tilbax sin säng, eftersom han tog upp halva sängen fick han inte sova där, vägrade han blint röra sig. Han gjorde sig så tung och slapp som möjligt, öppnade ena ögonlocket litegrann och gjorde snarkljud som för att visa att han faktiskt sov. Med våld lyckadess vi alltid dra honom ner på golvet. Där han brukade ligga på rygg med benen i vädret och snarka ljudligt.
Ymer älskade andra djur. Våran katt fick ungar och han brukade hålla fast dem och slicka dem precis som kattmamman gjorde. Men en stor hund dregglar betydligt mer än en katt och ungarna såg ut som dränkta trasor efteråt.
Hade jag varit mer konsekvent i lydnadsträningen hade Ymer varit en exemplarisk hund. Tyvärr var han stark och stor. Drog i kopplet och kom aldrig på inkallning. Han hade en ovana att gräva ner sig i rabbatterna och böka runt som en gris i jorden för att sedan lägga sig där under heta sommardagar.
Han älskade att bada. Var en hejare på att dyka och plocka upp maskrosor vid bryggan.
Ymer var en trogen bästa vän. Han blev inte äldre än tre år.
Nu står hans aska i en urna i bokhyllan hemma. Med en av sina prisrosetter bredvid. Han var en stolt Flatcoated Retriever. Och jag fäller ännu en tår för saknad av min vän.
/B4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar